Det finns en mening i rapporten Fattig med lön som borde få hela den politiska debatten att stanna upp:
- 3 119 kronor back varje månad.
3119 kr back varje månad för en ensamstående tvåbarnsmamma med en arbetarlön.
En mamma som gör det vi säger att hon borde göra. Hon arbetar. Hon försörjer. Hon betalar hyran. Hon lagar mat. Hon vabbar när barnen blir sjuka. Hon försöker räcka till.
Och ändå går budgeten inte ihop. Hon är Fattig med lön.
- Visar inte det hur långt det gått i Sverige idag, när inte ens ensamstående som jobbar klarar sig?
Det här är berättelsen om dagens Sverige som skaver.
För vi har fått höra, gång på gång, att arbete ska löna sig. Att vägen ur fattigdom går genom jobbet. Att barn ska få se sina föräldrar gå till arbetet.
Men vad säger vi till de barn som redan ser sin mamma gå till jobbet var dag — och ändå ser henne gå och lägga sig stressad och vakna med ekonomisk ångest? Som ser en mamma jobba sig till en sjukskrivning för att pengarna inte räcker till?
Vad säger vi till småbarnsmamman som säger:
“Om jag vabbar eller blir sjuk krasar ekonomin.”
Och till mamman som beskriver sin vardag så här:
“Det är nästintill omöjligt att inte bli utbränd, man förväntas arbeta heltid som att man inte har barn och man förväntas vara en närvarande förälder som om man inte hade ett arbete.”
Det här är inte undantag. Det här är ett mönster av att leva Fattig med lön.
I Makalösa Föräldrars medlemsenkät uppger 97 procent att de har förvärvsinkomst från lönearbete. Ändå säger hälften att deras ekonomi är dålig eller långsiktigt ohållbar.
- 44 procent har under det senaste året behövt låna eller handla på faktura för att klara basala kostnader som mat eller boende.
- 29% har inte haft råd med receptbelagd medicin det senaste året
Den ekonomiska politiken går isär i fråga om vilka grupper man avlastar ekonomiskt och vilka man inte gör det för.
- Skattesänkningar och avdrag som i högre grad kommer hushåll med starkare ekonomi till del kallar de aldrig bidrag
- grundläggande stöd till ekonomiskt sårbara kallas inte bostadsavdrag, de heter bostadsbidrag, och “bidrag” ska ingen leva på…
Hade man tagit bara 20% av det staten la på skattesänkningar till höginkomsttagare förra året så hade vi kunnat mer än DUBBLERA bostadsbidraget.
Men flera av de stöd som är särskilt viktiga för barnfamiljer med små marginaler har inte ens följt kostnadsutvecklingen.
Det är en följd av politiska prioriteringar över tid: vad som har justerats, vad som har indexerats, vad som har fått kosta — och vad som har lämnats att urholkas.
När skiktgränsen för statlig inkomstskatt automatiskt räknas upp för att anpassas till löneutvecklingen, finns redan principen på plats: politiken vet hur man skyddar värden över tid. Samma logik bör gälla de stöd som avgör om barnfamiljer med en ensam försörjare kan äta sig mätta.
När trygghetssystemen urholkas på detta vis så får det grava konsekvenser i hushåll där en inkomst bär försörjningsansvaret:
- 66 procent att de brukar laga billigare mat till sig själva för att kunna prioritera maten till barnen.
- 56 procent är eller har varit sjukskrivna på grund av stressrelaterad ohälsa.
Det är fattigdom i form av att aldrig kunna andas ut. Fattigdom i form av att:
- säga upp Netflix och wifi,
- alltid säga nej till glass,
- att inte laga sina tänder fast det behövs,
- att skjuta upp Willys-fakturor på klarna och
- att barnen inte kan gå på kalas för att presenter kostar pengar.
Våra ensamstående föräldrar blir sjuka av denna toxiska stress. Arbetsförmågan går förlorad. Barn växer upp med oro och begränsningar.
Förutom ett stort lidande så blir det såklart stora kostnader även för samhället. Vårdbehov, sjukpenning. Barnens hela livsbana påverkas, de kommer att studera mindre, komma längre från arbetsmarknaden och har ökad risk för ohälsa även senare i livet.
Att stärka ekonomin för ensamstående föräldrar är en investering i människor här och nu och för nästa generation.
Därför är det så avgörande att bostadsbidraget, underhållsstödet och barnbidraget måste justeras upp i nivå med den ekonomiska utvecklingen och värdesäkras över tid!
Rapporten visar att om dessa stöd hade följt den ekonomiska utvecklingen skulle underskottet på 3119 kr i typfallet varit borta. Det betyder att det endast krävs enkla politiska beslut.
Detta är den mest angelägna startpunkten för förändring för att motverka att ensamstående familjer lever Fattig med lön.
Christina Olsson, generalsekreterare
Sveriges makalösa Föräldrar